Här kommer fortsättningen på det första kapitlet i den spännande berättelsen om Daniel Werners otroligt händelserika kärleksliv.

Jag hade precis blivit skaffat mig min allra första flickvän (borträknat Johanna på dagis, som jag av ren nyfikenhet pussade bakom en skjul), allmänt känd som ”C”. Livet lekte, och det var inte utan att undertecknad kände att det kanske fanns lite hopp om ett drägligt liv ändå. Jag var inte bara en tystlåten nörd, trots allt. Jag menar, jag hade fixat en tjej, det kunde inga hopplösa fall göra.

Dagen efter vi ”officiellt” blev tillsammans så njöt vi av varandras sällskap i en regelrätt shoppingrunda i stan, för att köpa presenter inför den stundande julen. Detta var i November, men utspelade sig på den tiden då jag inte inhandlade alla mina julklappar i sista sekund.

Hon var extremt… sexuell av sig. Något jag inte direkt var van vid. Kommentarer som ”men helst skulle jag vilja göra något HELT annat med dig”, ”helst av allt skulle jag vilja ha dig i ett mörkt rum” och ”jag skulle vilja knuffa ner dig i en säng här och nu” kastades mot den oerfarne gosse som nu med gapande mun stod i affären. Det var av naturliga skäl ganska lätt att börja ana att man inte skulle vara oskuld länge till. Jag skrev i dagboken:

Alltså. Jag måste bara säga det.
Jag känner mig som värsta Stig-Helmern här i livet.

Snart… Om jag inte misstar mig… Så kommer det hända saker. Saker som jag inte kan. Inte har kunnat. Och förmodligen inte kommer att kunna. Saker som andra människor får tanken ”Va? HAN av alla människor? LOL!” av. Det har redan hänt för min kompis, och då tänkte jag exakt samma sak. Och nu händer det för mig. Sjukt.

Ingen fattar vad jag menar… Det är kanske bäst det.

Sen gjorde jag en märklig sak. I en av affärerna vi besökte kunde man köpa små genomskinliga plasthjärtan, att ha som dekoration ovanför jorden i blomkrukor. Jag köpte en sådan, den kostade en krona, betalade, och gav den till min flickvän. Hon rodnade. Det är till dags datum det gulligaste och tramsigaste jag någonsin gjort.

Sexpratet fortsatte. Samtidigt började vi, både jag och hon, få problem med hennes ex-pojkvän. Han var engelsman, ett par år äldre, och hennes stora kärlek. Hon hade flera gånger berättat om honom för mig, och jag hade bara suttit och tagit alltihop. Det var här åratal av ex-hatande började. Hennes ex var överviktig, vilket hon uppskattade eftersom hon själv – som så många 18-åriga tjejer – ansåg sig vara tjock. Han hade dessutom stora A:n i varenda ämne, var omtyckt av hela hennes akademikerfamilj, och tyckte om samma saker som hon gjorde. Och där kom då jag, med i stort sett G i varenda ämne från grundskolan, med mina rungande 45 kg i matchvikt, och trodde att jag kunde ta hans plats.

Detta var saker jag funderade mycket på. Nu hade detta ex börjat terrorisera med att vilja ha tillbaka henne. Han ringde och grät i luren, och jag blev räddare än jag någonsin varit förut. Varför skulle hon välja mig framför honom? Den stackars Lunarstorm-dagboken blev åter igen min klagomur.

Nej men seriöst, det känns inte bra just nu, och jag vet inte varför.

Vafan, nu har jag ju den där tjejen som jag har gnällt om och saknat till max i minst 5 år. Man trodde i sin ack så naiva verklighet att allt skulle bli perfekt då. Och det är det. När vi väl träffas. Och veckorna emellan skulle vara uthärdliga om jag bara fick höra en massa fint på MSN hela tiden. Men så är ju inte fallet. Istället så får man:

”Exet ringde just. Nu grät han igen.”
”Min kompis gjorde slut med sin kille för att de inte hade några samtalsämnen. Känns det igen?”
”Du gillar mig nu ja, men hur blir det om några månader?”
”Man kan inte vara ihop hela livet när man är ung.”
”Varför pluggar du inte mer?”
”Du sitter för mycket vid datorn.”

Allt detta till priset av 399 kr exkl. frakt. Vilket kap! Och beställer du nu så får du även denna eminenta juicepress på köpet.

Usch vad cynisk jag är.

Idag gjorde hon iaf det slutgiltiga och tog bort honom + bytte mail. Ett tag sa hon att hon var så arg så hon funderade på att dumpa oss båda i ren frustration. Känns ju kul.

Det höll inte särskilt länge. Efter ett par dagar började jag misstänka att de börjat prata igen. Jag frågade vad hon gjorde och hon svarade att hon skickade mail. Jag undrade till vem och hon svarade inte. Men jag kände att jag kunde se mellan fingrarna eftersom jag fått betydligt viktigare (ja, på den tiden var det så) saker att tänka på. Hon hade börjat insinuera att vi skulle träffas och idka samlag. Eller okej, kanske göra mer än insinuera. Hon hade börjat skicka SMS med detaljerade beskrivningar av själva akten.

Det ser väl, tja, ”rätt” så ljust ut iaf. Så skulle man väl kunna summera alltihopa.

*Nervöst skratt*

Jaa, Danne. Vad ska vi säga om det här? Känns förmodligen helsjukt att ens skriva något sådant, men min tid är typ kommen den 21/22:a December. Tolka det som ni vill.

Exet gjorde vad han kunde för att stoppa det hela. Han skickade SMS och mail i syfte att ge henne dåligt samvete över hennes framtida planer att plugga utomlands. Detta tog hon då upp med mig, men jag valde att stanna hos henne. För var dag som gick kom vi närmare datumet hon skulle sova över, och detta blev en större och större deal för mig. Jag såg framför mig hur det skulle bli att förlora oskulden. Hur änglakörer skulle lovsjunga det hela, och hur nya världar skulle öppnas.

Men nej. En dag innan vi skulle ses fick jag ett mail. Jag blev väl kanske en aningens aning upprörd.

… VARFÖR SKA HON ALLTID GÖRA SÅHÄR?!

Först väcker hon mitt hopp, sedan pratar vi om det, vi har pratat om det typ oavbrutet i en hel jävla vecka, och sedan drar hon ner allt dagen innan. Det är fan inte snällt.

DAGEN INNAN! Om hon kände såhär så var hon väl för helvetes jävlar inte tvungen att prata om det i telefon, skicka mig SMS om vad och hur hon vill göra med mig, och få mig att få den där mysiga känslan. Ca 13 timmar efter man fått SMS om att jag får ta henne hur jag vill, hårt/mjukt/framifrån/bakifrån så är det helt plötsligt ”Mjaae, vi kanske inte borde…”. Liksom, vad är det här?

Förlåt, nu låter det som att hela mitt liv hänger på det här. Men jag tycker fan inte om att bli besviken med såhär kort varsel. Känns som hon är sadist eller nåt, hon har gjort såhär minst 3 ggr förut.

Trots besvikelsen träffades vi den 21:a December. Hon kom till mig, och vi satt och pratade vid mitt köksbord. Här hände nånting märkligt. Hon hade en kedja kring halsen, med en ring i. Jag frågade vad det var för något, och hon berättade att hennes ex hade friat. På distans. Han hade skickat ett paket med förlovningsringar. Hon hade inte svarat något, och inte heller tagit på sig ringen. Åtminstone inte enligt henne själv. Men lik förbaskat var det hon som satt i mitt kök, med en förlovningsring närmast hjärtat. Jag tyckte det kändes obehagligt, sån jag bad henne att ta av sig den. Det gjorde hon, och jag tänkte inte mer på saken.

Den kvällen förlorade jag min oskuld. Det hela skedde ganska odramatiskt. Det är först nu, såhär sju år senare, som jag börjat fundera över varför jag valde att inleda min sexdebut med en tjej som hade sitt ex förlovningsring runt halsen. Jag ska inte säga att jag ångrar något, men hela scenariot var en smula märkligt ändå. Att jag inte anade ugglor i mossen. Men å andra sidan, jag var förmodligen både kärleksblind och manisk över att det äntligen skulle ske. Jag hade säkert ätit bajs, bara jag fick ligga med henne.

Hur som helst. Det tog bara några dagar, sedan kunde jag betrakta mig som dumpad.

Och det värsta är att jag vet vem hon vill ha och som kommer att få henne.

En tjockis från England. Och jag avundas honom något så fruktansvärt. Har aldrig velat vara någon annan förut.

Hennes ex. Hon älskade honom fortfarande och tyckte inte det var rätt mot mig när hon känner så. Så idag så har jag i princip gråtit oavbrutet samtidigt som jag fått höra ”hur fin jag är och att jag kommer hitta någon så mycket bättre” av henne i telefon och på MSN. Hon undrade om det är nåt hon kan göra för att få det att kännas bättre… Suck… Hon kan klona sig själv.

Det gick inte längre, hade hon berättat. Exet jag fruktat i flera månaders tid blev min baneman, och som jag grät i telefonluren när hon berättade det. Min vän Simon kom förbi ungefär samtidigt. Han visste inget, och väntade i ena änden av mitt rum medan jag satt i andra änden och pratade med tjejen som numera var mitt ex. Han märkte nog att jag grät, trots mina försök att vara manlig. Sedan lade vi på, och jag och Simon gick ner och åt varsin pommes frites på McDonalds. Jag minns att jag blev imponerad av hur han använde en vass pommes-bit för att plocka upp de andra.

Så slutade min historia med C, min första tjej. Trodde jag.

Fortsättning följer…

9 kommentarer

  1. Daniel Svara

    Förhoppningsvis är inte detta alltför hemskt skrivet, mot henne. Det är som ni förstår bara en berättelse om hur JAG kände mig. Hon är inget svin på något sätt, men det hela var en väldigt skev relation.

  2. Usch vad arg jag är på ditt ex just nu! Man får inte hålla på så! 🙁

    Det är inte på något sätt hemskt skrivet, det är ju dina känslor^^ Hemskt vore att lägga ut bild, fullständigt namn och telefonnummer.

    Tycker fortfarande att du skriver grymt bra och är modig som vill dela med dig av känslor och erfarenheter. 🙂

  3. Fy fan vilken människa!

    håller med Pernilla till fullo på alla punkter.

    Visst ditt ex-är/ var bara mänsklig- men det finns väl för fan ärlighet! Önskar dig i alla fall med framtiden ^^

  4. Nu känner jag att jag måste lägga in lite jämvikt här, bara för att balansera ut stämningen lite… Ja, hon hanterade inte den situationen särskilt väl, men å andra sidan är inte tonåringars empatiska förmåga färdigutvecklad, för att inte tala om känslostormarna och humörsvängningarna och hormonerna som ställer till med kaos i huvudet. Det finns en väldigt stor chans att hon var ärlig rakt igenom men att hennes känslor växlade så ofta och fort att hon knappt själv märkte det.

    Jag utgår ifrån att hon numera har växt upp och mognat till sig och inte försätter sig själv och andra i liknande dramatiska situationer längre (men i tonåren är ALLT dramatiskt, precis som det ska vara! Hur ska man annars lära sig var gränserna går?).

    Och jag vet själv hur tufft det var att behöva växa upp. Inte i en viss miljö, det är tufft nog att hantera det som händer i en själv..! Dessutom har jag svårt att tro att de som kommenterar och Daniel själv aldrig har varit eller är lagda åt att överdramatisera livet då och då, jag vet att jag har bidragit med mer än min beskärda del av känslomässigt kaos och panik och fortfarande gör det ibland 😛

    Med det sagt så var det självklart otroligt jobbigt för dig också, unge herr Werner, jag lider med dig! (…och med henne.) Men som tur är så är det det förflutna, och både hon och du är andra människor idag! Lämna det bakomflutna före dig, som en klok gris skulle uttrycka det 😉

  5. Daniel Svara

    Absolut. Det är som sagt inte på något sätt kritik mot henne, och jag hoppas inte att texten tolkas som vinklad. Det är bara en berättelse om hur år 2004 var för mig. Ren nostalgi.

    • Nejdå, och även om det skulle vara fallet så räddade din disclaimer historien, men det lät inte som smutskastning.

      Risken finns dock att stämningen kan bli hätsk bland kommentatorerna (kommentörerna? kommentaterarna?), och det känns ju lite onödigt såhär i många år senare, att skicka ut massa ilsken energi (haha, det var bästa översättningen jag kunde komma på för "bad ju-ju") till en människa för något hon förhoppningsvis inte gjort på flera år.

      Jag försökte snarare utöka din disclaimer 🙂

      ps. vad flummigt det låter när jag snackar om negativ energi och grejer! men det kan ju aldrig skada att tänka på ^^'

  6. Pingback: 2005, del 1 » Daniel Werner – Den unge Werners lidanden

  7. Pingback: Fortsättningen på mitt så kallade kärleksliv | Daniel Werner - Den unge Werners lidanden

Skriv ett par väl valda ord vettja!